bizarrelovetriangle

Så nu lämnar jag Blogg.se och flyttar den här bloggen vidare till mera hemtama kvarter på Djungeltrumman.se!

Men det är samma blogg ändå, jag lovar.

På fredag är det äntligen dags igen. Flyktsoda smäller till med en vårfest utan dess like. Blood Music kommer med åtta pers totalt (varav tre är vegetarianer), och Knight Music är snäppet värre då samtliga tio personer på scen utger sig för att vara såväl vego som riddare.

Några saker ni kan räkna med att se på fredag är:
- Sockervaddsmaskiner
- Popquiz-skattjakt
- Minst två First Floor Power-medlemmar
- Minst två DJs över 190 centimeter
- Ett dansgolv som förhoppnings kokar en smula till Frankrikes bidrag i Eurovison Song Contest
- Dana som hoppar upp på scen
- Min högerarm viftandes i klassisk Bad Cash-pose i luften
- David Kaijser hijackandes DJ-båset för att stompa gamla northern-rökare
- Playbacksjungande män i rustning.

Och en hel del annat.
Det är med andra ord upplagt för en riktig jävla klassiker i Stockholmsnatten. Missar du det får du skylla dig själv!

Från Morrissey och The Smiths, Bob Dylan och Andrew Lloyd Webber via Beach Boys, Sparklehorse och Canned Heat till den lilla Göteborgsduon Tapefly.

Diskussionerna brukade gå heta förr i tiden, på Bombens Gästbok och nere på de nystartade onsdagsklubbarna Baba Sonic och Metropolis.
"Håkan skriver ju inte sina låtar själv ens, han snor ju bara".

Men, Håkan Hellström är och förblir ett geni, och jag ser inget som helst problem med att han bygger stora delar av sin musik på starka influenser, texttolkningar och rena rama låtstölder.
Han gör det så uppenbart som hyllningar till sina favoritartister och sina influenser. Man liksom känner hur han sitter hemma och hör en bra rad på nån bortglömd gammal Nina Simone-platta, och lägger den på minnet för att själv sjunga en översättning på raden i "Brännö serenad".
För att bara ta ett av hundra exempel.

Det är väl bara jättefint. Att återskapa, förbättra, tolka, hylla, göra nyversioner och nyinspelningar av gamla låtar vare sig de råkar vara jättehits eller helt obsykra demogrejer.

Lyssna på låten, och mer av Tapefly här!

Ännu en händelserik helg att lägga in i minnenas växande bankfack.  Med guldtackor som när Lisa Milberg sjöng helt fantastiskt under Kleerup-konserten på Debban Medis i fredags kväll. Eller den minst sagt generösa gratisfesten i Adidas-butiken tidigare samma kväll. Eller Chapel Hill-vougandet till "Internationalen" senare under fredagsnatten. Eller att äntligen äntligen få se Rami Shaaban och alla de övriga hjältarna i Bajen spela match på Stadshagen till slut.
Eller när jag och Karin dunkar på bongotrumman till Nightcrawlers "Push The Feeling On" på Bongo Bar i Jönköping i lördags. Eller när en stackars hotelreceptionistkille får slå av halsen på en flaska rödvin ute på gatan eftersom han inte lyckas hitta nån korkskruv till vår lilla efterfest. Eller när jag råkar hamna bredvid min polare gnagaren Stefan Fältin på Swebussen hem igår, och kör fotbollsquiz i telefon med Andreas Bjunér medan vi smuttar på whiskey från en vattenflaska. Eller när jag står bland tvättäkta fjortispunkare och äter Tompa Ekens mockarutor medan mina vänner i Östermalm spelar nya låtar på legendariska Gula Villan ute i Haninge. Eller när vi alla gick vidare till O'Learys för att lyssna på gamla minnen från ett åttitotals-Haninge fyllt av klottrande, biltjålande och polisbråk.
Eller hundra och åter hundra andra minnen. Det var ett högt tempo, som vanligt alltså.

Jag är en splittrad personlighet, har alltid varit och kommer nog så att förbli.
Planen för den kommande helgen sammanfattar mitt liv ganska bra tror jag.

Det börjar ikväll klockan sju då jag drar med mig Jonas på gratisfest för Adidas på Brunogallerian. Följer upp med Kleerup live på Debaser Medis (trovärdiga källor viskar om Robyn mfl som gäster) och avslutas sen med Chapel Hill på Spyan som har tema Rättvisa ikväll. Jag har önskat "Internationalen", och det vore onekligen ganska fint om man fick sjunga allsång till den i Vita Baren vid fyra inatt (fast aldrig lika vackert som när hela Carmen stämde upp i den minuterna efter att alliansens valvinst var ett faktum förra hösten).

Ställer klockan på halv elva imorrn, för att dra till Stadshagen och Rami Shaabans första match i Bajentröjan på svensk mark. Vi möter Sirius och jag kommer hinna se nästan hela matchen (men inte den efterföljande mot Falun dock), för fem i två hoppar jag och Karin Idering på Swebussen från Cityterminalen för dryga fyra timmars färd söderut mot Jönköping och Bongo Bar.
Ska bli grymt kul att spela där igen, var länge sen sist och jag är peppad som bara den! Käka Morrissey-falafeln, bo på soft hotell, spela nya Håkan tolv gånger minst och sjunga allsång med ett av Sveriges tveklöst mest partyglada dansgolv.

Sen bakfull bussresa (jag tar med ett par bra böcker att läsa) i 4,5 timmar tillbaka igen på söndag eftermiddag, för att - om orken finns - åka direkt ut till Haninge och gå på Gula Villan där mina vänner i The Last Party och Östermalm spelar live (kanske får jag skråla med i "Sisten att bli vuxen" från scen också?).

Så är det. Gratisfester, electropopkonserter, rättvise-allsång på Spy Bar, Bajenmatcher, bussresor, böcker, DJ-spelningar, hotellfrukostar och punkspelningar i förorten. Allt på en och samma gång, lite som Nadas ljuvliga risotto nästan.

Idag för exakt etthundraelva år sedan bildades Hammarby Idrottsförening, som i sin tur kom från Hammarby Roddförening som startades 10 april 1889 (dvs två år innan de så mäCktiga tvillingklubbarna).

Jag har på mig min matchtröja idag, och ska nog ta den grönvita halsduken på mig när jag om en stund ska åka inåt stan en sväng. Kanske tar jag en promenad på Söder, går ner mot Hammarby IP och bara insuper atmosfären en smula.
Hamnade i ett samtal om religion med min vän Hermann igår. Vi var båda helt överens om att det inte på något sätt skulle vara konstigare att tro på Hammarby än att tro på Gud, Allah eller Buddha. Varför skulle det vara det?
För mig står Hammarby för en sorts andlighet, något större än det vanliga livet. Något att hämta kraft ifrån när man mår dåligt, och få dela sin glädje med vid livets ljuspunkter.

Jag har ofantligt många fina minnen av Hammarby genom åren. Guldet den där oktoberdagen 2001, och firandet hela veckan. Miraklet i Karlstad -89. Alla derbyvinster. Alla långa bortaresor i buss och bil genom Sverige. Magiska dribblingar och gåshudsframkallande djupledspassningar. Planstormningar, bengaler och tunnelbaneslagsmål. Kvarnenkvällar, premiärmarscher och pendeltågskaos. Hertzöga-torskar och tårfyllda kvalförluster. Hundra och åter hundra alldeles vanliga matcher på Söderstadion, men också på Olympia, Fredrikskans, Örjans Vall, Grimsta, Skytteholm, Strömvallen, Bröndby Stadion, Stora Valla, Värendsvallen, Parken, Eyravallen, Råsunda, Ryavallen, Idrottsparken, Kärrtorps IP, Stockholms Stadion, Torvalla IP, Ullevi, Enavallen, Spånga IP, Årsta IP, Stadshagen och Fredrikstad Stadion. För att bara nämna några av alla de platser jag besökt i Hammarbys namn. Hittills.

Grattis Bajen, jag älskar dig!

Jag läser min kompis Karin Ströms nya blogg på Djungeltrumman.se. Hon har flyttat till New York några månader och bilden här ovan är tagen under en promenad en förhållandevis normal måndageftermiddag.
Så vackert att jag dör en smula.
Och precis som hon så såg jag "The Squid and the Whale" häromveckan och fick sån där sjuklig längtan till New York och Brooklyn.
Min brorsa bor ju faktiskt mitt i Park Slope där den utspelar sig, i exakt de där underbart filmiska miljöerna.
Jag måste fan se till att spara ihop lite cash nu alltså. Måste åka dit snart igen!
***
Något om gårdagen också då, i denna kära lilla dagboksbloggvariant....
Först en sväng på Rodeo-förfecken till AMOO i Levi's lilla popup-store mittemot Nitty Gritty borta i våra gamla Bomben-hoods på Krukmakargatan. Blir alltid lite nostalgisk när jag är där i krokarna. Vi hade ju faktiskt kontor där i fyra och ett halvt år, och det hann hända en hel del mellan de där väggarna.
Ett gäng gratisbärs med Eken och Björn, samt en packe av de sedvanliga mode-media-gratisdrickarna. Sen vidare till softa Restaurang Krukan på hörnet med ovan nämnda samt Tom Pyl. En grillbiff och ett par öl medan vi kollade Roma slå ut Real Madrid ur CL. Underbart!
Sen Baba Sonic. Gamla hederliga Baba Sonic alltså. Vakterna kramades och kommenterade mitt skägg. Lasse i baren var lurig och glad, precis som vanligt, och Peter var på bra humör. Kidsen dansade som vore det sista natten på jorden, och jag spelade indiehits, nya Håkan, nya Markus Krunegård, och taktade lite electro. Och helt plötsligt kom jag på mig själv med att älska det! Jag hade faktiskt helt fruktansvärt roligt där. Bland de bästa spelningarna på ett tag rent ut sagt.
Tom messar och undrar om jag vill spela ihop med honom i Vita Baren sista timmarna, så jag drar dit och kör Chicago och Markus Krunegård och Håkan och Morrissey och dricker järn med Love och kramas med tjejer, och allt är sådär bra som Stockholm kan vara en onsdagkväll i början av mars.

Men det är en viss skillnad på att åka taxi hem på E4:an mot Västertorp och att åka över Brooklyn Bridge i soluppgången ändå. En viss skillnad.

Årets tveklöst största hype i det vi lite slentrianmässigt och lika kärleksfullt brukar benämna Hipster-Stockholm är självklart brittiska A Mountain Of One.
Musiken är inte helt enkel att genrebestämma, men balearisk gubbrock i gränslandet mellan Arhur Russel och Pink Floyd är väl ett halvskapligt försök åtminstone.
Eller ett brittiskt svar på vår kära Göteborgshype Studio kanske.

Nåväl, ikväll spelar de tre engelsmännen hursomhelst live på Debaser Slusen, och jag gissar att minst hälften av platserna redan är förbokade på "betal-gästlistan", så om ni vill ha nån chans att delta i hypefesten så bör ni börja bege er mot Karl Johans Torg rätt snart för att ta plats i kön.

Som alltid numera när något hippt band eller DJ kommer till stan så passar de där Stockholmshipstersen på att dra nytta av fenomenet. Att boka in bandet eller DJn på förfester och efterfester och svartklubbar och hemliga eftergigs och allt möjligt roligt man kan tänkas hitta på.

A Mountain Of One ikväll tar nog priset.
Det börjar klockan 18.00 på den där nya Levis-popup-butiken i Nitty-land, där Rodeo dukat upp till förfecke deluxe.
Vid 22-tiden är det så tänkt att bandet ska börja spela sin officiella spelning, på Debaser, för att därefter dra vidare direkt till Stockholmshipstrarnas givna mecka - Lilla Baren på Riche. Där kör Rollerboys-pojkarna disco-fest med
Mo Morris från AMOO bakom skivspelarna.
Och så vid tvåsnåret när Riche stänger vallas fåren vidare tvåhundra meter norrut på Birger Jarlsgatan, uppför trappan och in i Vita Baren där folk som Tom Pyl, RWB-Henke och Stefan Thungren ansluter i natten.

Själv ska jag spela skivor på Baba Sonic som sagt, men tänkte nog försöka hinna med såväl förfesten som eventuellt en sväng till Spyan också.
Jag är ju sån, trots allt.

I måndags blev världens bäste Neil Young klar för Roskilde, som också sen tidigare ståtar med grymma bokningar som My Bloody Valentine, Efterklang, The Streets, Radiohead, Band of Horses (som jag dessvärre missar på Medis imorrn dock), Teitur, Yeasayer och Chemical Brothers.
Det bådar alltså för en fin vecka därnere på den själländska åkern i sommar också, ja åtminstone musikaliskt dårå, hur det blir med lerplöjandet går aldrig att förutspå...

Och Way Out West har bokat Franz Ferdinand. Liksom tidigare dunderakter som Håkan Hellström, N.E.R.D., Sigur Rós, Flaming Lips, Beirut, Holy Fuck och Buraka Son Sistema.
Längtar redan till Slottskogen i augusti igen.

Samtidigt fortsätter Hultsfred att boka sina gamla Rage Against The Machine och Linkin Park, även om det finns vissa små tendenser till att de faktiskt försöker hålla lite framkant i bokningarna i år trots allt.
Men jag har redan bestämt mig för att skippa Hulingens strand i sommar också, för fjärde året i rad. Jag har gjort Hultan elva gånger, det var fantastiskt kul, men det känns som jag har lämnat det bakom mig. Det är över nu. Passé, gjort, kommer aldrig tillbaka (om de inte hux flux skulle boka typ Springsteen eller möjligen Daft Punk igen).
Och bara för det ska jag spela skivor på Baba Sonic ikväll, precis som Janne Kleman sa i sin kommentar när jag "bojkottade Hultsfred" förra året i "Studio Virtanen".
"Det ska bli skönt att han inte kommer hit, han får hålla sig på Baba Sonic", nåt sånt sa han, den gode Kleman-mannen.

Lite ledsen dock att jag kommer missa mysigaste Peace & Love i sommar, vi ska resa bort då, till hemlig ort, i sann familjetradition när någon fyller jämnt.

Håkan Hellströms nya singel dök upp på den vida världsväven i fredags morse. Jag har - bara - hunnit lyssna på den kanske trettio gånger sen dess, och älskar den givetvis förbehållslöst.
Det känns alltid så tryggt, så vackert, när man får höra vår älskade Håkan igen. Att veta att han alltid finns där, och kommer tillbaka gång på gång för att berätta om kärleken och livet som han ser det. Och med en alldeles bedårande pianoslinga genom hela låten också, sån där som Emil Arvidson eller nån Differnet-kille borde gjort en remix på om det vore 2003 eller nåt.
Jag måste även erkänna att jag var en smula orolig när jag först fick höra att Jocke Åhlund skulle producera albumet. Även om jag gillar Jocke, och såväl Caesars som Teddybears, så kändes det inte riktigt "Håkan" bara. Inte som Björn Olssons sköra skärgårdsvemod som vi kommit att älska. Jag var nog rädd för att det skulle bli för rakryggat, för tillrättalagt och osentimentalt helt enkelt.
Men efter en exakt åtta sekunders lyssning på "För en lång lång tid" så kunde jag andas ut. Handklappet, pianot, Håkans säregna röst, den ledsamma texten om uppbrott. Allt finns ju kvar där.
Och jag tror jag säger det en gång till - det är väl det som är min livsuppgift om jag fattat det rätt - Jag Älskar Håkan!
****
Markus Krunegårds "Markusevangeliet" släpps ju snart också. Peppen på den är minst sagt hög, och folk har sen flera veckor tillbaka redan utnämnt honom till årets svar på Säkert! Det vill sägal, en indieperson som går från att sjunga på engelska i ett band till att sjunga på svenska solo under nytt namn. Monster/Moneybrother/Pengabrorsan gjorde väl för övrigt gjort nåt likande häromåret.
Självklart älskar jag också singeln "Jag är en vampyr", som är det enda jag hört, vid sidan av de låtar han körde live på Stockholmspriset-festen, men då var jag rätt full så minnena därifrån är inte helt solklara.
***
Jag har gjort en liten intervju med Weeping-Mange Carlson om hans förhållande till Bajen, den finns att läsa här!
Det kommer fler såna intervjuer på samma tema. Med Bajensupportande artister. Det finns ju onekligen några stycken, till skillnad från DIF där väl Coca Carola och Thåström är de enda. Haha. Förutom lite bratkändishouse-DJs säkert, men frågan är om de ens kan nämna två spelare i A-truppen?

Ibland måste man pausa lite från bloggandet, om vi ska vara riktigt jävla pretentiösa - och varför ska vi inte vara det - så kan vi väl säga att man måste leva lite ibland också, inte bara betrakta och analysera och rapportera om allt som pågår därute.

Det har hänt en del på sistone. En jäkla massa saker faktiskt. Alldeles för mycket för att jag ens ska orka gå in på hälften. Var en galen helg, alldeles för hård för mig och mitt gamla liv egentligen.
Festen började väl när Richard kom hit vid halv sex i fredags kväll med en kasse bärs och slutade inte ordentligt förrän nån gång i gryningen i söndags morse när vi åkte en dyr taxibil utifrån Ulvsunda industriområde hem till Värstertorp efter ännu en galet bra Kruthusetfest.
Däremellan hann jag med Nöjesguiden-smygis, 90s-spelning, Chapel Hill-dans, Linus fantastiska 30-årsfest med Bombenbussen ut till Ingarö där det var tipspromenad, grillning, bastu, nakenbad i varmvattenstunna med tillhörande hejarklacksramsor, Bombenbussen tillbaks igen in till stan, spelning på en irländsk pub, samt t o m en timme på Indierave... Hårt tempo minst sagt alltså.
Och som avslutning på helgen en födelsedagsmiddag för Aaron på självaste Patricia. Det var en bra och lugn avrundning på en lite för hård helg.
Nu är det fokus på jobb och Champions League som gäller igen. Det känns bra. Det som inte känns lika bra är att jag alltså tvingades missa båda Bajens första träningsmatcher i lördags ute på Stadshagen, eftersom jag befann mig ute i skogen på Ingarö då bland hästar, får, höns och ett fyrtiotal hippa DJ-människor.
Det kan det vara värt ibland ändå.

Det är väldigt mycket 90-talsnostalgi nu. Överallt ser man spåren, i min lilla privata sfär, men också i den lite större mediegeggan därute.
Z-TV har nystartat, och det är ju jättefint och roligt att de gör det, och för mig som är en sentimental gammal nostalgiker så är det ju såklart alldeles underbart att ligga i soffan o kolla när Tony Zoulias, Malin Hallberg, Olle Palmlöf och Kajsa Mellgren minns hur de rände på Vegas, snackar Knesset-minnen eller gamla festivalanekdoter från Lollipop.
Men hur jävla kul kan det tänkas vara för dagens kids egentligen?
Z-TVs rimliga målgrupp borde väl ändå vara typ 13-19 år, folk som är födda på det 90-tal som hela "nystarten" går ut på att minnas.
Det är som om nystartade MTV skulle satsat på Björn Skifs och ABBA, och snackat Almstriden med glansigt nostalgiska ögon, när jag var liten i mitten av 80-talet.
Skulle knappast varit så jättelyckat gissar jag.

Och det som är ännu märkligare är att de har nya, unga, trendiga, hippa killar och tjejer som ska leda de där nostalgiprogrammen i Z-TV. Även fast det lyser igenom rätt klart att varken Mogge eller Hanna Fridén (inget ont om dem i övrigt, har grym respekt för dem båda) har sådär jättekoll på vad deras panelmedlemmar snackar om när de börjar gå loss på Pontus Djanaieff-minnena.

Men det är mycket mer 90-tal än så just nu.
På briljanta PSL-bloggen minns man idag hur den svenska hiphopscenen såg ut 1998. Ofantligt roligt att se hur kaxiga och hungriga våra kära folkhemshjältar Petter ("skivbolagen suger kuk") och Rusiak var på den tiden.
Medverkar gör även bland annat något mer bortglömda rappare som Ayo och Detah, samt skivbolagsmannen Christoffer Silverberg som lite otippat var rapparen Chris The Wiz!

Petter och Rusiak som för övrigt hängde en hel del (och den sistnämnde brukade gästa mig i DJ-båset ibland också) uppe på Bonden på den tiden. Där jag och Jacke spelade skivor ett par kvällar i veckan under några år mellan -96 och -99 ungefär.
Och igår gjorde vi alltså en liten comeback tillsammans, på O-Baren. Det var en fin kväll. Charlatans, Chapterhouse, Cure och They Go Boom låg på skivtallriken.
Nittiotalsnostalgi på högsta nivå.

Och imorrn spelar jag på 90s igen. Uteslutande nittiotalsindie. Jag har inga som helst problem med det, älskar som sagt nostalgi, men bara på ett vilkor, ett viktigt sådant: Så länge man aldrig tappar intresset för ny musik, nya grejer, är hungrig, intresserad, nyfiken - bokar Palpitation samtidigt som man spelar gammal shoegaze. Då får man hur gärna som helst vara nittiotalsnostalgiker resten av tiden.
Också.

Ikväll hoppas jag ni alla kommer på min lilla klubb GG-klubben på O-Baren/Sturehof. Finaste popduon Palpitation som jag tjatat så mycket om spelar live vid halv elva-tiden typ, och i DJ-båset blir det ett kärt återseende av en av 90-talets hårdast arbetande DJ-duos Gustav & Jacke (Bonden, Sjögräs, Studion, Tuben, Hannas, överallt...)!
21-02, fri entré, 21 år i dörren, bärs o järn, dans och häng, kom för böveln!

Det diskuteras Peking-OS nu igen. "Bojkott!", skriker några, däribland ett antal Hollywood-kändisar med Mia Farrow i spetsen.
"Meningslöst att göra något, det blir ju av ändå", säger några andra, cynikerna, de trötta, de som tycker den hedervärda fina Idrotten ska lämnas ifred från sånt där tjafs som politik.

Och självklart är ju en svensk OS-bojkott ganska meningslös idag.
Det är alldeles försent och skulle inte påverka något mer än att vi rent konkret missar chansen att tävla om ett antal medaljer i sommar, och några miljoner TV-tittare här hemma har ingen att heja på i damernas sjukamp, dubbeltrapp, K2 och andra jättegrenar som format vårt avlånga lands enorma framgångssagor i idrottsvärlden på senare år.

Den här debatten borde ha förts för sisådär sju-åtta år sen istället.
2001, när pamparna i IOK beslutade att det var en bra idé att ge OS till Peking, huvudstaden i världens största land, men också huvudstaden i en grym diktatur som oupphörligen vägrar sluta bryta mot ett antal av de grundläggande mänskliga rättigheterna (dödsstraff för avvikande åsikter, ingen religionsfrihet, kränkningarna av Tibet och Burma, för att bara nämna en del).

Då, när Peking ansökte och vann (i konkurrens med bland annat högst beskedliga Toronto, Kanada) värdskapet för 2008 års sommar-OS, då var argumenten att "det är ett bra sätt att utöva påtryckningar, att få dem att förändra sig, att bli demokratiska".
Enligt alla, samstämmiga, rapporter så har inget av det hänt nu.

Och vad gör då IOK?
Jo, de ger Vinter-OS 2014 till Sotji, en liten stad i ett Ryssland som styrs av Vladimir Putin, vars insatser i Tjetjenien och mot yttrandefriheten på sistone nog tål en rätt ordentlig diskussion.

Håhåjaja.

Sen kan man ju ändå önska nånstans att vissa idrottare personligen hade lite guts ibland, lite integritet, lite vilja. Som Jesse Owens i Hitlers Berlin-OS 1936, eller de båda amerikanerna Tommie Smith & John Carlos på den klassiska bilden här ovan från Mexico City-OS 1968. Där de sträckte upp sina knutna nävar klädda i svarta handskar från prispallen för att på ett högst värdigt och fredligt sätt visa sin avsky för hur svarta behandlades hemma i USA.

Eller Johan Cruyff, fotbollslegenden som 1978 vägrade följa med sitt Holland till Argentina-VM för att han inte ville spela i ett land som styrdes av en fascistdiktatur (vilket för övrigt sägs vara samma anledning som gjorde att han valde att spela för Barcelona istället för Franco-sympatiserande Real Madrid).
Något som antagligen gjorde att Holland missade sin kanske största chans någonsin att vinna ett VM-guld (och att Barca snuvade Real på ligaguldet 1974).

Och så säger folk att politik och sport inte hör ihop.

Rami Shaaban för första gången med Bajen på svensk mark. (Foto: Anna Wester).

Har varit en bra dag.

Bokrea-shopping på både Hedengrens och Akademibokhandeln som slutade med en rätt ordentlig trave bra böcker för inte alls speciellt mycket pengar alls.

Klädshopping på NK, där jag hade lite presentkort och mest tänkt handla lite underkläder egenligen, men där jag också fick med mig med två grymma tröjor uppifrån Paul & Friends, som hade utförsäljningsrea och gav bort kläder på rena rama H&M-prisnivån.

Bajenträning med Rami i regnet på Stadshagen. Janne Mian såg sådär måttligt road ut bakom brännan när jag önskade honom välkommen till Sverige och att han fick nöja sig med oss där i snålblåsten vid Stadshagens konstgräs istället för Paris Hilton och David Beckham på Venice Beach i LA nu.

Träffade Tove Leffler i en rulltrappa på NK också. Märkligt ställe att träffas på. Båda sa i munnen på varann "Jag är typ aaaaldrig här annars egentligen". Hon berättade att hon drar till New York snart. Precis som Karin Ström och Caroline RFN och en massa andra mediastockholmare alltså.
Jag längtar dit nåt helt oerhört nu igen. Måste se till att ta mig råd och tid och allt så jag kan komma iväg framåt sommaren typ. Så mycket annat hela tiden bara.

Har en hel del jobb nu också. Men det mesta är bara roligt. Jag mår bra av att arbeta mycket, har jag alltid gjort. Bara jag lär mig disciplinera mig litegrann så...